Rasens ursprung

I trakterna av Münster (nordvästra Tyskland, nära Nederländerna) har det sedan århundraden funnits en lite bretonliknande stående fågelhund som gick under namnet Heidewachtel. Under 1800-talet började utvecklingen av rasen Kleiner Münsterländer, bland de hundar som stod för tryckande vilt, visade enorm spårsäkerhet samt var goda apportörer. Det finns bevis för att dessa användes redan 1812. 1906 vidtogs en inventering för att undersöka vad som fanns kvar av dessa. De man fann delades upp i två typer, Heitman Schlag och Dortener Schlag.

Den 17:e mars 1912 bildades rasklubben ” Verein für Kleine Münsterländer  (Heidewachtel)” och rasen blev godkänd av den dåvarande tyska kennelklubben. Till en början bedrevs avel endast utifrån jaktegenskaper, rasstandarden skrevs inte förrän 1921.

Mycket mer detaljer och spännande information finns att läsa hos den tyska rasklubben, Verband für Kleine Münsterländer.

Kleiner münsterländer i Sverige

Med undantag för enstaka gästspel under årens lopp, t ex på 1930talet då ”yrkesjägarens favorit…den lilla  münsterländska spårhunden” dök upp i facklitteraturen, kom rasen officiellt till Sverige i mitten på 1960talet. Tyskimporterna Alex von Wendlohe och Anett von der Amorika sattes då i avel på Ringmurens kennel hos Willy Ahlin.

Rasen hamnade snart under specialklubben Svenska Vorstehklubben tillsammans med övriga kontintentala stående raser. Under en period hade ”uddaraserna” egna klubbar, så även KlM, men i mitten av 1990talet förbjöd SVK rasklubbar. De flesta uddaraser placerades då med SKKs hjälp i en nystartad specialklubb, medan KlM röstades kvar i SVK, utan möjlighet till egen rasklubb.

Den jaktliga ambitionen var säkert hög hos raspionjärerna, men under de första decennierna gick en del KlM även till sällskap och utställning. Jaktprovsmässigt fanns enbart SVKs fågelhundsprov  och de svenska fågeljägarna hade redan många fågelhundsraser att välja på. Tradionellt jagas hårvilt i Sverige mest med drivande och ställande raser och inte förrän under rådjursexplosionen på 1980talet började ”stöberhundar” av kontinental modell brukas i Sverige. Kusinrasen Wachtelhund blev snabbt populär och jägarna började även få upp ögonen för KlM.

När gränserna mot Europa öppnades inleddes avelssamarbete med först Danmark under 1990talet o senare även med Tyskland kring millennieskiftet. Det innebar ett kraftigt uppsving för rasens jaktliga egenskaper och idag avlas rasen nästan uteslutande för jaktligt bruk. Det finns fortfarande en uppdelning av rasen men nu i en allsidig jaktbruksavel där man vänder sig till rasens hemland Tyskland samt en fågelprovsinriktad avel inom SVK.

Inom SVK har rasen två av styrelsen utsedda avelsfunktionärer men saknar demokratisk representation på styrelsenivå. KlM-ägarna utgör bara omkring en femtedel av SVKs medlemmar vilket innebär svårigheter att få gehör för rasfrågor. Ungefär var fjärde KlM-ägare väljer att vara medlem i SVK.

År 2006 gick SVK med i den internationella organisationen KlM-I men engagemanget har varit bristande. Under några år blev SVK uteslutet pga utebliven betalning men gick sen med igen när det tyska förbundet villkorade användadet av tyska avelshanar.

Rasen har legat stadigt på knappt ett par hundra registreringar årligen ända sedan 1990talet. Men iom att många raser i grupp 7 har minskat i antal ligger KlM idag högt i grupp 7. Rasen är mycket populär hos jägarna och det är konstant högre efterfrågan på valpar än tillgång.

Arbete för egen rasklubb
När rasen röstades kvar i SVK efter önskemål från enskilda rasrepresentanter gjordes ingen bredare undersökning bland KlM-ägare om eventuellt intresse att vara kvar i SVK. Sedan dess har rasens placering i SVK debatterats otaliga gånger och jaktprovens utformning har varit ett hett ämne under hela 2000talet men utan att något konstruktivt har kommit ut av det. 

År 2018 startar återigen en diskussion i sociala medier om KlMs framtid, nu är KlM tredje största ras i grupp 7. Snart blir tongivande personer i diskussionen kontaktade av SVK vilket leder till ett möte våren 2018 där SVK sonderar vad klubben skulle kunna göra för att behålla KlM i SVK. Alla inblandade enas om provformer motsvarande de tyska avelsproven. Styrelsen och frivilliga översätter provregler och ordföranden håller lokala möten och informerar alla lokalavdelningar. Men arbetet får ett abrupt slut när några tongivande lokalavdelningar högljutt förkastar förslaget. SVK beslutar att inte lägga fram förslaget till fullmäktige och meddelar att de inte heller tänker göra det till följande fullmäktige.

Detta leder till att hösten 2019 kallar ett gäng aktiva KlM-ägare genom sociala medier alla som vill engagera sig i rasklubbsfrågan till ett bildandemöte för egen rasklubb. Mötet lockar 68 deltagare och mötet röstar för ett bildande av rasklubb med siffrorna: 53 ja, 13 nej, 1 avstår.

Efter en artikel i Jaktjournalen kallar SVK o SKK åter till möte där vissa eftergifter utlovas, bl a att slutligen undersöka vad en majoritet av KlM-ägare önskar.  Efter månader av ytterligare väntan utan resultat är det uppenbart att  SVK inte tillgodosett önskemålen och rasklubbsförespråkarna beslutar sig då för att bilda Föreningen för Bildandet av Svenska Kleiner Münsterländerklubben.

Föreningens uppgift blir att undersöka intresset för rasklubb och sen att försöka bilda en SKK-ansluten rasklubb om intresse finns hos en majoritet.
Föreningen använde ägardata från Jordbruksverket för att genomföra en enkätundersökning bland Sveriges alla KlM-ägare angående intresset för egen klubb och anlagsprov för allsidiga jaktegenskaper. Enkäten gick ut till 1567  KlM-ägare och svarsfrekvens var drygt 52%. Utav deltagarna i enkäten var cirka 40% medlemmar i Svenska Vorstehklubben, dvs en majoritet av SVKs KlM-medlemmar besvarade enkäten. Över 70% av de svarande uttryckte intresse för anlagsprov för allsidiga jaktegenskaper och nära 70% var positiva till att rasen ska få en egen rasklubb! Resultatet från enkäten har meddelats SKK men hittills utan respons. (2021-07-28)